8 dagar sedan...

8 dagar har gått sedan jag gick i mål, givetvis har den senaste veckan mest gått åt att tänka på upplevelsen jag var med om förra veckan. Jag har också börjat tänka på att jag gärna skulle vilja göra om det igen, New York hösten 2009 är jag sugen på. Vi får se, läkaren har ju sagt att jag aldrig mer får springa mer än 10 km...

Men ett marathon är ett marathon och 42 km är jävligt långt. De sista 12 km under loppet var något av det värsta jag upplevt. Det var en smärta som jag under loppets gång lovade mig själv att inte utsätta mig för igen. Första 15 km gick hur lätt som helst, tyckte egentligen inte att det var någon fara på taket under det första varvet. Det var inte förrän ute på Djurgården på andra varvet som huvudet började köra igång med negativa tankar. Benen kändes tunga och jag började få krampkänning i muskler som jag annars inte hade tänkt skulle bli utsatta.

Många säger att andra varvet på Västerbron är helvetisk och jag är benägen att skriva under, precis innan bron är där en brant backe som tar knäckne av en glad amatör. Min räddning var nog min hejarklack mitt på Västerbron som gjorde att jag fick energi under ytterligare 2-3 km.

När det var 7-8 km kvar så bestämde jag mig för att gå ca 30 sekunder vid varje vätskekontroll, det blev lite lättare men benen var som två cementklumpar som jag fick svårare och svärare att få igång. När jag fick höra att det var 1700 km kvar så fick jag energi och löpte med gåshud de sista 1400 meterna in i mål. Glädjen och känslan när jag passerade mållinjen var extrem jävla skön och det är väl den som jag vill uppleva igen.

Om ni har några frågor kring marathon eller annat kring löpning så är jag ingen expert, men jag kan lova er att jag lärt mig en jäkla massa om löpning och om min kropp som säkert kan vara till nytta i framtiden.

1 vecka efter målgång spelade jag 90 minuter fotboll, vi vann vår åttonde raka och är fortsatt i serieledning...